Jag citerar Raul, som i onsdags talade om för en uppstressad Alex att hon måste ta det lugnt om hon skall lyckas ta sig över vägen i Mumbai. Jag skrattade lite för mig själv och Alex sade ”Aldrig att jag kommer att gå ut i vägen och hålla upp handen framför trafiken”…

En dag senare korsar hon bestämt gatan med uppsträck hand varpå bilar, taxis och stora bussar stannar för henne med mig i släptåg. Det var något att se ska jag säga! Indien gör uppenbarligen saker med en, och ännu har det bara gått tre dagar. Jag är spänd på vidareutvecklingen.

Den dag vi anlände kändes det som vi gjorde alla misstag man kan göra första dagen i ett nytt land,

Men vi måste ha fått erfarenhet av det, för igår var allting tvärtemot vad det varit. Ingen drog och slet i oss eller försökte lura oss på pengar. De människor vi pratade med var enbart hjälpsamma, inte för egen vinnings skull, utan av ren vänlighet.

Gårdagen spenderades på att köpa indiskt telefonkort till Flisan, pruta på krims-krams på marknaden, dricka Lassi i mängder och strosa runt..Mycket angenämt!

Att åka buss till Goa visade sig dock vara mer omständigt än vad vi tidigare trott. Eftersom vi bokat biljetter hemma i Sverige hade vi ingen aning om vilka avstånd det rörde sig om gällande upplockningsstället. Efter många diskussioner med olika människor lyckades vi ändra plats för upphämtning, och senare fick vi även hjälp att ta oss dit snabbast och billigast möjligt.

Avdumpade i ingenstans fick vi fint leta reda på vartifrån vår buss skulle avgå. Sedan väntade vi ganska länge, bussar kom och gick, men inte våran…När vi börjat ge upp hoppet kom en kille in på resebyrån och frågade när bussen till Goa skulle avgå. Jag var inte sen med att börja prata för att få lite information om när bussen skulle tänkas komma..Han lugnade oss med att den snart skulle komma och att den alltid var sen..

Vår buss kom dock tillslut och det är nog den roligaste buss vi sett. Den består av sängar, som består av två ”seats”, så att vi hade exempelvis seat 3A och 3B.. sen har man ett skynke som man drar för, så att det blir som en hytt. Mycket speciellt. vi kom på att det är en himla tur att vi är två, tänk att boka en seat, och den andra seaten är bokad av en främling, så ska man sova på en brits i 12 h med en främling? Ja s´herregud!Men vi är tacksamma och har sovit ganska bra (i alla fall jag, Flis).

Förresten så sprang vi på den där killen vid en paus inatt. Han är 17 år och skall åka till Boston för att söka in till musikskola. Reser gärna själv och är jätteduktig på engelska. Man kan bli imponerad för mindre! I vilket fall så var han väldigt hjälpsam och gav oss diverse tips om what to do and not to do in Goa. Dessutom var han snäll nog att fixa en taxi åt oss från busstationen till hotellet. Hans mamma har dessutom producerat egna Ayurvediska mediciner tidigare. Och han lovade att försöka ordna så vi kanske kan få komma till ett ”riktigt” Ayurveda center, alltså ett som inte tillkommit för turister.

Kan vara en bra start detta. Vi får bara fortsätta ha vår sociala radar på topp så skall vi nog finna vad vi söker. Har dock inte träffat speciellt många västerlänningar än, vilket vanligtvis inte hade gjort något, men i vårat sammanhang spelar ganbska stor roll. Vi hoppas dock på bättre tur i Goa.

Tjao tjao.

Första dagen i Mumbai...

Okey, gott folk, vi har nu landat i Mumbay och gjort det är två trötta töser som gjort stan, jetlaggade, matta och lite frustrerade.

Rolig flygresa, Felicia visar sig käck på Kastrups flygplats genom att säga till varje myndighetsperson, "HEJJ HEJJ!". Väl på Istanbulds flygplats försvinner Flisan i ett obevakat ögonblick och återfinns helt random i ett stim utav muslimska pilgrimer?! I ett hav av vita dräkter står Felicia, i sin gröna kjol, rosa tröja, glittriga sjal och marin blå skor. Ja, där kan vi tala om en kontrast minsann.

Efter en 6,30 h lång flygresa så landade vi på en sömnig Charapatrii Shivaji  bla bla flygplatsen. Vi förbokade en taxi, betalade överpris och åkte iilfart i en liten bil genom Mumbai ner till Colaba. Där checkade vi in på ett guesthouse beläget på översta våningen. 6 trappor upp med packning och allt. Dagens första träningspass. Vi möts av att en indier somnat någonstans mellan 2 och 3e trappan. vi fick världens minsta rum, men det var fräscht så inget att klaga på. Lämpade av packningen och jetlaggade, trötta och jävliga bytte vi om och tog oss ut i Mumbai city.Det visade sig att det inte alls var så enkelt att "flanera" omkring härnere i Colabas enorma utbud av krimskrams, uteliggare, tiggare och lurendrejare. Och då har vi inte ens kommit till trafiken ännu, denna trafik gott folk! En 3 filig väg blir plötsligt 5 filig och där samsas taxibilar av olika skick och sort, små skrothögar, stora familjebilar och vräkiga Merceders Benz... osså JAG och FELICIA. Mitt i vägen. Men vi lever, än så länge. 

Det tog (som vanligt) 10 minuter innan Felicia hittade en sölvesborgare sittandes på Leopolds Cafe. Jens Lennartsson, trevlig kille, hade rest runt i norra delen av Indien och hade många bra tips på hur man överlever detta land. Vi tog en te och snackade skit några timmar, nice! Så.. efter några timmars planlöst irrande i Colaba och Fort så jagades vi upp av två indiska killar som pluggade på Mumbais universitet. De tog med oss på en gratis sightseeing till universitetet, High Court  of India, st Thomas church och blev dessutom bjudna på Masala Chai på ett local ställe. Därefter var vi också på en local market där vi köpte Indiska kläder med dessa killar som smakråd. Kläderna är skitfina, bilder kommer. enligt killarna var det de bästa sättet att inte bli lurad på hela tiden, bli lämnad ifred samt respekterad. Det ligger nog något i det där tänkte vi och shoppade loss byxor, tunika och sjalar. Därefter hade vi park-häng i en timme men kände sen att vi var tvunga att gå hem och bli människor igen. Detta delvis också pga att indierna förmodligen ville gifta sig med oss. Min karl, en liten spenig kille med lockigt långt hår, toffs och 1,65 cm över havet tappade däremot snart intresset när jag beskrev min käre man hemma i Sverige som 1,90, 100 kg muskler och av ett redigt svenskttyskt virke! Även Felicia är ju nu förlovad, med vem vet jag ej, men det funkar som skydd mot dessa män! De indiska killarna är dock väldigt trevliga och artiga och hjälpte oss mycket så det var ett nöje att träffa dem! 

PÅ väg hem till guesthosuet så gick vi förbi Gateway of India där Felicia fick lida för sin ljusa hy och blonda hår på bästa sätt. Hon blev nämligen fotograferad tillsammans med en indisk familj som ville ha en "vit" turist med på familjefotot. Ja, hon gav sig ju inte frivilligt utan det blev en ganska lång argumentation med killen som kom fram och frågade henne detta. Tillslut gav hon med sig för att få tyst på dem, bara för att få ännu fler som kom fram och frågade henne om "picture, madame, please picture".. Några väl valda svenska fräsanden av mig och allt var i sin ordning igen. En kvinna gav oss blommor och bad oss att köpa mjölk och ris åt hennes barn vilket vi gjorde såklart, dumma turister som vi är.

Sedan gick vi äntligen hem, duschade och däckade efter nästan 24 h vaket tillstånd bara för att bli väckta av Mumbai trafikens intensiva tutande. Ännu en dag i Mumbai väntar och ikväll reser vi med buss till Goa och imorgon ligger vi förhoppningsvis på Anjuna beach och grillar.

Ha de gött folks =)